Varför inte soliga stränder på Kap Verde?

Vi står inte ut längre med mörkret och kylan, K och jag. Nu åker vi iväg. ja vi ska hitta resa först. Vi bollar olika länder mellan oss, det ska vara sol och hav, det ska vara billigt, vi vill ha varsitt rum. Vi vill mycket men har inte många slantar. Nu kanske vi sneglar lite oväntat på ett land nytt för oss båda. Kap Verde. Det verkar ha allt vi vill. I morgon undersöker vi det. Kap Verde får mig att tänka på frihetskämpen Amilcar Cabral som slogs för att Kap Verde och Guinea Bissau skulle slippa det portugisiska kolonialväldet. Hans namn finns kvar i mitt minnes dimmor, så märkligt.
Vet du något om Kap Verde? Kan det vara något för oss? Berätta gärna.

Och franska lärde jag mig ... också

Hur kunde en liten flicka i Sundsvall så längta ut i världen? Kanske började det när min pappa fick resa med tåg till Paris på en gigantisk tågcharterresa, den första. Ingens pappa hade varit i Paris i min värld. Och aldrig hade någon unge i Sallyhill fått en examensklänning från Galeries Lafayette i Paris. Eller hört sina pappa berätta om denna makalösa stad. Klart jag längtade dit.
Men min första resa till Frankrike gick inte till Paris en alltför farlig stad, ansåg föräldrarna. I stället blev det en språkresa till Grenoble (som jag betalade själv genom att i en månad pressa skjortärmar på Ima-tvätten i Sundsvall).
Mina föräldrar trodde Grenoble var lugnt.
Det var det inte, vi roade oss, vi liftade till närbelägna Italien, vi förälskade oss ...  (se bilden) - men franska lärde jag mig.

Det ligger ett liv emellan bilderna från Nice

Min senaste resa gick inte alls långt bort. Jag åkte bara med Norwegian till Nice (snabbt och billigt från Arlanda, jag avskyr Skavsta) ) och bodde på Hotel Albert 1 - helt okej, litet slitet, typiskt franskt hotell.
Det ligger bara ett stenkast från Promenade des Anglais som går längs hela stranden i Nice. Stranden som är vackrare att promenera på än bada vid. Jag har alltid avskytt stenarna på stranden.
Första gången jag var här var jag 19. Det var efter studenten och L. och jag liftade dit. Försedda med varsin pepparburk om någon farligt skulle hända. Men det trodde vi inte och jag tror vi var så hänförande oskuldsfulla att inget hände. Trots att vi liftade. Jag har bilder av oss på stranden, jag var  smal, men bredvid mig på bilderna står en ännu smalare kompis. Anorexia fanns inte som begrepp men det var det hon led av. Hon åt ingenting, jag förstod ingenting. Jag åt förresten också så lite att jag en dag svimmade mitt på en gata i Nice.

I väskan hem hade jag två flaskor årets Cassis, svartvinbärslikör,  från min favorittvinaffär och en massa oliver och tvålar. Men det är dyrt att handla i Frankrike nuförtiden.
Frankrike det land jag alltid återvänder till. Det land jag längtade till hela min barndom och ungdom. Mer om det en annan dag.

Indien, dess färger och färgstarka kvinnor

Min första kontakt med Indien var en chock. Så bedövande många människor, så mycket oväsen, så mycket fattigdom. Så mycket sopor och smuts. Jag ville åka hem. Men det tog bara några dagar, sedan var jag fascinerad. Över vänligheten tror jag, de öppna nyfikna blickarna, över färgerna. Jag startar varje resa i mina vanliga inte så färgstarka kläder och köper varje gång nya orange sjalar som jag inte använder hemma men älskar där. Jag fascinerades över konsten att överleva. Sedan åkte jag tillbaka flera gånger. Nu kan jag längta dit. Längta efter mina vänner där, de fantastiska starka kvinnor jag lärt känna som mot alla odds slagit sig fram i denna mansvärld, som de kämpar.
Jag är säker på att de sörjer som jag över den unga våldtagna mördade kvinnan. Att de demonstrerar, att de inte kommer att ge sig förrän denna manskultur krossats, pulvriserats.